Ja, idag fyller jag 43 år.
Vad gammalt det låter!
Så, vem är jag och vad har jag åstadkommit utmed
livets slingriga väg?
Tre barn har jag fött och fostrat.
Tre underbara, vackra och kloka barn.
Min livslina, dom som håller liv i mig.
Jag lever för dessa tre underbara människor.
För att vara ärlig - om det inte vore för dessa tre,
skulle jag inte vara här. Men i och med att dom finns,
att jag fick bli deras mamma, kan jag inte lämna.
Absolut inte.
I övrigt är det inte så mycket. Ingenting faktiskt.
Jag fyller 43 år i dag, och jag kom att tänka på att
kanske 33 år av dom har jag önskat att jag inte
passerat den 23 maj.
År ut och år in.
Samma känsla. Samma sorg. Samma trötta
konstaterande - ytterligare en 23 maj
Paradoxalt nog lycklig över att få dela mitt
liv med Stefan och mina barn. Att varje vår få se
blommorna blomma och gräset grönska.
Alltmedan jag inte velat.
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, känt mig
"vid sidan om". Jag har aldrig "tillhört" och jag har
alltid burit på den här jävla sorgen som jag inte riktigt
vet varifrån den kommer. Den bara finns där.
Kletig, svart, tung och hemsk.
När mitt liv en dag är till ända, kommer jag att
kunna summera det så här:
Jag levde mitt liv i en väntan på att slippa leva.
Men, dit är det långt.
Jag är "bara" 43 år.
Jag lyfter upp ryggsäcken med den svarta, kletiga,
tunga sorgen, hänger den på ryggen och fortsätter
traska. Vem vet - kanske det springer förbi en tokig
väskryckare och knycker den av mig på vägen?!
